Lyckorus...
Kan inte jag alltid få vara såhär glad ? :)
Allting känns mycket lättare då juu.
Jag minns när man var sådär hemligt förälskad i någon, varje gång personen ringde och man såg hans namn på displayen på mobilen så log man och kände en pirrande känsla i magen och lika så med sms:en..
En sån mysig känsla på nått vis.
Och när man pratade i telefonen med den personen så ville man att de aldrig skulle ta slut. Man ville lixom leva i den stunden för alltid, leéndes ligga i sängen med telefonen mot örat och höra hans vackra röst.
Sen när han väl avbröt och skulle lägga på så tänkte man bara - ååh nej inte än!!!
Men man sa ingenting.. undra varför?
Sen svävade man på moln och kände ett lyckorus i hela kroppen.
Är det förbjudet att känna så för en person som har betytt precis allt för en? Som man har delat glädje och sorg tillsammans med, legat i varandras famn och fantiserat om framtiden och hur lyckliga vi skulle bli.
Han som målade ett drömhus till en..
Han som jag kände mig trygg tillsammans med, han som man längtade så mycket efter när man kom hem först, eller när han var och arbetade.
Han som man ville göra precis allt för, han som man kunde vara med en hel dag och bara göra ingenting och ha hur kul som helst endå.
Han som man delade sina hemligheter för, han som kände mig utan och innan. Visste mina svaga sidor, han jag släppte in på livet..
Han som hade den perfekta doften, dom perfektaste händerna, dom finaste blåa ögon och den finaste personligheten.
Han som kallade mig Babylove , med ett leendepå läpparna.....
Det är absolut inte förbjudet att känna dedär lyckoruset i kroppen då.
